❤

I drömmen i natt var allt så verkligt. Du var precis riktig och som vanligt. Med färgglad skjorta, Tulipan Negro under armarna och med nyrakade kinder. Och du var frisk. Vi kramades förstås. Och jag fick gosa in mig i det tryggaste skrymslet som finns - mellan ditt nyckelben och din hals. Du kramade mig som bara du kan. Jag kände hur du klappade mig över ryggen med dina lena starka händer. 




Jag vill så gärna att drömmen inte var en dröm. Utan att jag bara berättade vad jag gjorde i helgen. Att det inte var något annorlunda eller konstigt. Men det var en dröm. Och jag vet inte hur jag ska leva med det. 



livet
Mamman

Älskar dig min unge!

Johanna Bohlin

Det är konstigt det där. Nu är det länge sen jag drömde om pappa men varje gång jag gjort det har jag blivit så glad för det är som jag får iallafall en yttepyttebild av vem han var som person, den jag aldrig fick lära känna. Men sen blir det också en sorg -att vi inte fick mer.det är så himla svårt att hantera för ett slag. Det orättvisa!! Att inte vara färdig med en person. När Toves pappa tog livet av sig när vi var 12, han var ju som pappan jag aldrig hade, var det nästan ännu värre. För vi hade ju så mycket minnen ihop! Han var en så viktig person i mitt liv. Så på ett sätt är det nästan jobbigare även om man med tiden (lååång tid) börjar fokusera mer och mer på det fina och bra man delat. Det kommer ta tid för er för ni har ju haft en så otroligt stark familj... då blir förlusten extremt markant. Ta hand om varandra och minns och prata allt vad ni kan och förmår medan ni fortsätter leva. Det är vad han hade velat. Det är nog vad alla vill- att man ska bli ihågkommen och saknad och älskad men också att livet gick vidare med glädje igen. Puss älskade vän