12 år.

12 år.
144 månader.
624 veckor.
4383 dagar.
105192 timmar.
6311520 minuter.
378691200 sekunder.
 
... så länge har vi levt ihop ♥
 
JAG ÄLSKAR DIG, ANDERS!
24/2
 
 
 

han har mitt hjärta i förvar. men aldrig ser jag honom mer.

12 februari. Ett år har gått sedan din begravning. Jag, vi, har aldrig gjort något värre.
 
Jag blundade nästan genom hela ceremonin. Och jag såg dig konstant. Jag såg dig frisk. I dina rätta element. Som på gräsklipparen. Som på stegen ner i Mälaren. Som på altantrappen med en öl i handen.
 
Jag var ett par steg bakom dig, vi båda var iklädda badrock och runt nackarna varsitt badlakan. Tofflor på fötterna. Nyklippt gräs som letade sig in mellan tårna. Den smala stigen ner till vår älskade brygga. Du stannar på vägen, tittar på rådjuren på åkern eller konstaterar att här ska vi röja upp. Jag kanske smiter förbi dig för att springa ner den sista biten. Efter en varm sommardag med varm sommarhud är det himmelriket att slänga sig i en ljummen Mälaren. Du och jag. Du tar dig ner i vattnet på prick samma sätt prick alltid och prick så länge jag levt. Oavsett vattentemperatur. Sen tvättar vi oss med sjö och hav-tvålen, precis som alltid. Den som vi säljer på färghandeln. Vi badar en stund. Pratar inte jättemycket, för vi behöver inte det. Sen tar vi oss upp för den långa backen igen. Solen har börjat nå altanen. Grannen bakom skogen börjar förstås låta, för den gör hen alltid lagom till att vi ska äta middag på altanen. Jag tar ditt badlakan och hänger upp ditt och mitt på torkvindan. Sen klär vi oss. Jag går förbi badrummet, ser dig topsa öronen för det gör du alltid efter tvätt. Din Tulipan Negro under armarna. Och så drar du kammen genom håret. Vilket inte hade behövts, för ditt hår ligger precis på samma sätt oavsett vad som händer. För du har haft samma frisyr hela livet. Jag fnissar alltid åt det, högt eller för mig själv, att du kammar ditt hår. Du tänder grillen. Jag springer på bara fötter till förrådet och hämtar dig en öl. Mamma kokar potatis. Ni synkar alltid potatiskoket och grilltädningen. Sen sitter ni på altantrappen, med öl och vin, en skål med chips. Jag tar min sittdyna ut på gräset för att sitta mittemot er.
 
Sen känner vi kvällsbrisen tillsammans.
 
 
Han har mitt hjärta i förvar
Men aldrig ser jag honom mer
Men drick med mig ett sista glas
Godnatt, må glädjen lysa er
(Sven-Bertil Taube/Miriam Bryant)
 
 

.

Jag frågade mamma idag, "hur hamnade jag här?" och ja. Det finns många anledningar som gjorde att jag hamnade här just nu.
 
Som min kurator sa - "du har simmat med näsan ovanför vattenytan väldigt länge och nu sjönk du".
 
Sammanfattat så är det verkligen så. Idag sjukskrevs jag och även om jag inte fick en specifik diagnos så är det någon form av utmattningssyndrom. Depression och ångest och fullständigt dränerad på energi.
 
 
 
 
 
Och det här är bara att snudda vid allt. Vi får se om jag utvecklar. Men så är det.