prick så.

Av förklariga anledningar är det många som frågar mig hur jag mår dessa dagar. Det är så svårt. För det är bättre, men långt ifrån bra. Och när jag nu är i en situation som den jag kraschade totalt i för ett halvår sen är det plötsligt inte lika bra som det kändes förra veckan. Samtidigt varken kan eller vill jag prata med alla om exakt hur jag känner. Hur jag mår. Vad jag tänker.
 
Det värsta idag var att jag kände precis samma känslor som när jag för första gången i mitt liv fick en panikångestattack i samband med att jag blev sjukskriven. Som av magi fick jag ett sms just då som räddade mig ur det.
 
Jag undrar verkligen hur det här ska gå.
 
exakt såhär.
 
 
 
Och där kom tre dagars gråt fram.

på tröskeln ut ur molnet.

Precis hemkommen. Det jag skulle göra var att åka till jobbet. Anledningen var lönesamtal. Vägen dit kändes bra, att gå igenom grinden kändes bra. Jag kom precis under lunchen och det var skönt att det var tomt på folk på gården. Hade lönesamtal som gick bra, en skön pratstund. En nödvändig, mest för mitt mående. Lite praktiskt inför när jag ska börja arbeta. Med nickande från min bitr. förskolechef chef valde jag även att inte gå tillbaka till 100% när sjukskrivningen är helt slut utan jobba 87,5% (alltså sju timmar exkl. rast). Efter samtalet så gick vi ut ur rummet och då uppenbarade sig en underbar person och hon SLÄNGDE sig om halsen på mig och jag på henne och det var sååå skönt. Är så glad för att få jobba med detta tokiga yrväder i höst. En person som är så mycket yrväder men så galet stabil alltså, hur lyckas hon? Älskade A! Fler kramar och oräkneliga "vad kul att se dig!", jag blir så in i hjärteroten glad. De undrar av genuint intresse hur jag mår och det känns inte jobbigt att svara. Att det dessutom just idag är en riktigt bra dag, gjorde det förstås lättare.
 
Skönt att ha varit där. Sist var det riktigt jobbigt. Jag trodde inte mitt mående och min utmattning berodde på jobbet över huvud taget i början av min sjukskrivning, men jag har förstått att det påverkade mer än jag kunnat ana. I kombination med privatlivet så blev det kollaps. Om det bara vara det ena eller andra hade det kanske gått men nu blev det som det blev.
 
Och jag är så rädd att någon ska ta illa vid sig av att min sjukskrivning berodde på jobbet. Att jag sårar någon. Jag hoppas verkligen inte det. För det är ingen person. Det var annat som påverkade mig, men det var på jobbet. Och jag kan fortfarande inte sätta ord på allt, vissa saker, men inte allt. Så om jag sårat något - förlåt mig.
 
Hur eller hur - det blev en lång stund i personalrummet. Det kändes skönt. Sen cyklade jag hem. I samma takt som regnmolnet. I flera kilometer så cyklade jag i kanten av det, det var regndroppar som slog i marken bredvid mig men inte framför mig. Det kändes så himla häftigt. Och fint. Väldigt metaforiskt med mitt mående, på tröskeln ut ur molnet, bort från molnet. Även om det kan komma ikapp beroende på hur mycket det blåser. Då får en blåsa tillbaka.
 
Nu ska jag fira en mycket bra dag med det nedan - ostmacka, päronte och mintflarn! Hur gott låter inte det sistnämnda!? Hade helt glömt bort burken, tills nu! :)
 
 
 

hej hej hemskt mycket hej.

ibland är vägen rak och tydlig och skyddar en mot att få blöta fötter
det är bara att njuta
 
Idag skulle det kunna vara en dag av att må väldigt dåligt pga en grej jag ska göra. Men det känns helt okej. Och att det känns helt okej gör mig så lätt i bröstet. Jag blir glad. Igår upptäckte jag också att personlig utveckling och förändring aldrig är för sent och det känns fint. Att en på något vis ändå jobbar med sig själv där i bakgrunden och att det ger resultat. Och att en märker det hos andra också. Glädjen, alltså.
 
Dessutom har barnen inte varit ledsna vid någon lämning denna vecka, så skönt. Sen efter jul, eller kanske i samband med min kollaps, så har det varit sisådär. Inte sällan väldigt ledset och det är ju hemskt jobbigt. Vaknade förvisso ur en mycket märklig dröm med ett enormt tryck över bröstet imorse, men det försvann snabbt tack vare små fniss och skratt från de två minsta i familjen. Och sen hittade jag dem i badrummet och på toaletten, gullfisar!
 
På väg till förskolan häromdagen!
 
Jag förstår att det kommer komma bakslag. Även efter att sjukskrivningens slut. Men det är lägen som nu, när det känns som om jag tar jättekliv framåt, som jag måste leva på. Hänga upp mig på. Njuta av. För det är fler steg framåt än bakåt i resultatet, och det är ju sannerligen glädjande. Och som en klok Lena sa, dalarna blir mindre djupa och bergen lättare att klättra över, med tiden.
 
Träffade på en bekant igår och vårat samtal var så himla trevligt och ödmjukt. Blev glad av det. Hade inte alls räknat med det. Men vi båda kände nog att vi brydde oss om varandra väldigt mycket, fastän vi inte direkt känner varandra. Fint.
 
Älskar solnedgångarna från vårt sovrumsfönster!
Men sen undrar jag en sak. Jag har sett och sprungit rakt in i säkert sju döda fåglar de senaste veckorna. Vad betyder detta? Måste ta reda på det. Känns inte som om det nödvändigtvis behöver betyda något dåligt. Sen har jag även sett en halv död harpalt/kaninunge. My var precis på att klappa den "titta mamma!" men jag hann precis stoppa henne. Det var en bakdel på en liten unge och som ni förstår även det som varit inuti, läskigt. Halv liksom? Hua.
 
Det var det för nu. Hoppas jag återkommer ordentligt nu!
 
2 månade och 8 dagar kvar till MALLORCA!
 
Hej!