livet. det vackraste.

 
Jag kan inte förstå detta. Samtidigt som det är det mest självklara i hela världen. Jag får rysningar över hela kroppen över hur fantastiskt det är. Jag gråter en skvätt av samma anledning. Gråter en skvätt till för att det vuxit två små personer i min mage, som är lika mycket jag som Anders. Tappar hakan över hur kroppen/naturen fungerar och vilken grej det är, ingen teknik kan mäta sig med det.
 
Efter barnen kom så kan jag relatera till sånt här på ett helt annat sätt och jag har ju mina egna barn närmst till hands för att försöka förstå något sådant här. Men så slår det mig - jag har legat i mammas mage. Jag har vuxit fram på samma sätt, lika delar av mamma och pappa. Och mina ägg(celler), som blev till mina döttrar, fanns i mig redan när mamma födde mig.
 
DET ÄR HELT SJUKT.
 
the miracle of life