oklara tider.
Dessa konstiga coronatider. Så oklart allt. Tänk om vi bara fick ett slutdatum? Tror det är det som påverkar den lilla människan mest - när blir det som vanligt igen? Såvida en inte blivit direkt påverkad förstås, som sjuk, uppsagd, varslad, permitterad eller så. Förstås. Får vår del sitter vi tryggt i båten vad det gäller alla dessa bitar. Men fan vad oron gnager i en. Hela jävla tiden. Usch.
En lördagmorgon för ett par veckor sen kom jag på kanske 10-15 minuter efter jag vaknat vad som händer i världen. Det var en riktigt skön stund. Att leva i tron om att allt var som vanligt.
Det som är mest ledsamt nu är att det inte blir någon 08-resa i påsk (förstås...). Fy fan. Har inte träffat bröderna med familjer sen i början av november. USCH. Längtar efter dem och mamma så det värker i hela kroppen. Och än mer i oroliga tider, förstås.
Själv försöker jag göra saker som jag vet att jag mår bra av. Titta på Mandelmanns gård och Husdrömmar. Och promenera. Massor. Alltid längs havet och gärna i soluppgång, som i förra veckan. Då kan en inte känna annat än tacksamhet för livet.
