E L I N

Precis hemkommen. Det jag skulle göra var att åka till jobbet. Anledningen var lönesamtal. Vägen dit kändes bra, att gå igenom grinden kändes bra. Jag kom precis under lunchen och det var skönt att det var tomt på folk på gården. Hade lönesamtal som gick bra, en skön pratstund. En nödvändig, mest för mitt mående. Lite praktiskt inför när jag ska börja arbeta. Med nickande från min bitr. förskolechef chef valde jag även att inte gå tillbaka till 100% när sjukskrivningen är helt slut utan jobba 87,5% (alltså sju timmar exkl. rast). Efter samtalet så gick vi ut ur rummet och då uppenbarade sig en underbar person och hon SLÄNGDE sig om halsen på mig och jag på henne och det var sååå skönt. Är så glad för att få jobba med detta tokiga yrväder i höst. En person som är så mycket yrväder men så galet stabil alltså, hur lyckas hon? Älskade A! Fler kramar och oräkneliga "vad kul att se dig!", jag blir så in i hjärteroten glad. De undrar av genuint intresse hur jag mår och det känns inte jobbigt att svara. Att det dessutom just idag är en riktigt bra dag, gjorde det förstås lättare.

 

Skönt att ha varit där. Sist var det riktigt jobbigt. Jag trodde inte mitt mående och min utmattning berodde på jobbet över huvud taget i början av min sjukskrivning, men jag har förstått att det påverkade mer än jag kunnat ana. I kombination med privatlivet så blev det kollaps. Om det bara vara det ena eller andra hade det kanske gått men nu blev det som det blev.

 

Och jag är så rädd att någon ska ta illa vid sig av att min sjukskrivning berodde på jobbet. Att jag sårar någon. Jag hoppas verkligen inte det. För det är ingen person. Det var annat som påverkade mig, men det var på jobbet. Och jag kan fortfarande inte sätta ord på allt, vissa saker, men inte allt. Så om jag sårat något - förlåt mig.

 

Hur eller hur - det blev en lång stund i personalrummet. Det kändes skönt. Sen cyklade jag hem. I samma takt som regnmolnet. I flera kilometer så cyklade jag i kanten av det, det var regndroppar som slog i marken bredvid mig men inte framför mig. Det kändes så himla häftigt. Och fint. Väldigt metaforiskt med mitt mående, på tröskeln ut ur molnet, bort från molnet. Även om det kan komma ikapp beroende på hur mycket det blåser. Då får en blåsa tillbaka.

 

Nu ska jag fira en mycket bra dag med det nedan - ostmacka, päronte och mintflarn! Hur gott låter inte det sistnämnda!? Hade helt glömt bort burken, tills nu! :)