E L I N

Idag är det ett halvt år sen du lämnade oss i din fysiska form. Ett halvt år sen vi upplevde en varm vårdag i januari i vår älskade 08-skog. Ett halvt år sedan du såg på oss en sista gång. Det är ett halvt år sen jag låg bredvid din kropp i din och mammas säng och pratade om det jag ville prata med dig om för sista gången. Ett halvt år sedan jag klappade dina gosiga kinder. Ett halvt år sedan vi pussade dig i pannan för sista gången.

 

Din arm föll. Jag förstod inte då. En nick genom en dörr. Ett vrål och en förtvivlan jag aldrig tidigare känt. Du försvann. Din själ lämnade skalet. Jag visste att det var nära. Att det skulle hända. Ändå frustrationen, sorgen och förtvivlan.

 

Kära, älskade pappa. Jag saknar dig så oändligt. Jag vill ha dig på vår nya altan. Jag vill visa hur bra vi har gjort det. Jag vill att du ska säga att något är snett, det där sneda som bara du ser. Jag vill att du sitter på kanten med en öl i handen och fötterna på gräset och busar med Ea och My. Jag vill ta kvällsdopp med dig på bryggan i Mälaren. Jag vill känna kvällsbrisen ihop med dig. Jag vill ringa hem och att du ska svara och bara undrar hur jag mår för att sen lämna luren till mamma. Jag vill att du ska säga hur fint det blev när Anders lackade köksbänken. Jag vill se sommarens projekt göra spår med färgfläckar på dina händer. Jag vill sätta fötterna i dina gigantiska stövlar när jag ska gå ut och slänga sopporna. Jag vill höra dig snarka ikapp med mamma i erat sågverk till sovrum. Jag vill sitta på altanen i 08-skogen efter en middag och göra vår speciella min.

 

I dryga 30 år hade jag dig hos mig. I ett halvår har du varit borta. Jag kommer aldrig vänja mig.