lucia 1994.

Året var 1994. Jag gick i tredje klass. Vi hade omröstning i klassen om vem som skulle bli Lucia. Min fröken, Guje, sa att det är var och ens beslut. Man ska välja själv och vi ska inte prata med varandra om det efteråt. Jag röstade på den jag tyckte hade finast hår, Emma. Jag och min bästis Maria smög bakom en stor fläkttrumma på rasten efter lektionen och var busiga. Vi bestämde att vi ändå skulle berätta för varandra vem vi röstat på och vi skulle säga det samtidigt. Vi båda hade röstat på Emma.
 
Någon vecka senare var jag hemma och var sjuk. Jag minns att jag mådde riktigt dåligt. Vi var i Turinge, jag och mamma, för att handla det nödvändigaste i den lilla handelsboden. Där mötte vi på Viktor och hans pappa. Viktor berättade för mig att jag blivit klassens Lucia. Jag mumlade något tillbaka och brydde mig inte nämnvärt. Så sjuk var jag. För oj vad glad jag blev sen när det sjunkit in. Lilla, lilla 9-åriga Elin. Som aldrig direkt syntes, gjorde det man skulle och inte stod ut alls. Blyg, snäll och timid. Men jag hade långt, blondt hår. Det hade jag.
 
Luciatåget gick till så som att hela klassen med stjärngossar, tärnor, pepparkaksgubbar och tomtar gick in först. Sen kom Lucian, jag, med sina två tärnor. Jag vet inte, men jag antar att det var de som fick flest röster efter mig. Det var dessutom mina två bästa kompisar, redan nämnda Maria samt Elin N.
 
Vi lussade på lite olika platser. Bland annat i Folkets hus för en massa gamlingar. På en stor scen. Jag var redigt nervös och under hela tåget så stod jag och svajade, som om jag skulle svimma. Med mina elljus i håret. Jag svimmade inte, men jag minns att jag stod där och såg mina fötter iklädda vita strumpor sticka fram under linnet. Och svetten som kletade mellan mina händer som placerades ihop framför bröstkorgen.
 
Sen skulle vi - förstås - lussa för våra föräldrar. Det gjorde vi i matsalen på skolan. Jag minns så väl att jag och mamma stod i kapprummet till matsalen och grejade med kronan. Om det kanske glappade i den? Och mamma hade gjort den så fin. Hon hade lindat in den i lingonris. Så fin jag kände mig.
 
Den minsta lilla blonda 9-åring ni kan tänka er. Det här var stort. Och jag kände mig så fin och så bra.